Jöns Månsson Teitts Kriegszüge mit Gustav II. Adolf, 1621-1632
Einleitung von Heiko Droste in Zusammenarbeit mit Arne Losman
Den följande introduktionen har tyvärr inte språkgranskats. Jag beklagar alla oklarheter som möjligen uppstår.
Trettioåriga kriget efterlämnade en oöverskådlig mängd av källmaterial. Vid sidan av officiella aktstycke, kameralt material och brev finns det ett stort antal samtida småtryck, t.ex. tidningar och annat mer eller mindre propagandistiskt material.(1) För Sveriges del saknas dock mera personliga berättelser som skulle kunna förmedla subjektiva intryck av kriget.(2) Hur befolkningen och de svenska soldaterna upplevde kriget är därför nästintill okänt. Det är främst det samtida domboksmaterialet som bjuder på vissa inblickar.(3) Det fanns uppenbarligen inte heller några skrivande officerar liksom under andra hälften av 1600-talet och framöver.(4) Vid sidan av möjliga brister på läs- och skrivkunskaper beror tystnaden antagligen på att befolkningen inte hade några direkta krigsupplevelser och att den svenska litteraturen än så länge hade en utpräglat religiös karaktär. Genom ett slump hittades dock en berättelse, som här ska presenteras och diskuteras.(5) Författaren är Jöns Månsson Teit,(6) en hovmusiker som under 11 år deltog i Gustav II Adolfs krigståg.(7) Hans upplevelser är långt ifrån en personlig berättelse i modern mening, men ändå klart intressanta. Innan texten återges ska därför författaren och manuskriptet beskrivas. Därefter ska två hypoteser om textens tillkomst och karaktär diskuteras.
Jöns Månsson Teit härstämmar ursprungligen antagligen från Finland, där han föddes c:a 1600. Han anställdes den 2 juni 1622 som kungens hov- och fälttrumpetare, fast hans berättelse och det kamerala materialet gör det sannolikt att han började arbeta åt kungen redan året innan.(8) Gustav II Adolf hade i början av 1620-talet börjat bygga upp en ny musikerkår, där Teit ingick. Musikerna, mestadels trumpetare som Teit, skulle följa med i kriget, men de användes också i ceremoniella och diplomatiska sammanhang. De var därför tämligen bra betalda och verkar ha haft en hög reputation.
Teit gifte sig under andra hälften av 1620-talet med en annan hovmusikers änka, Maria Schultz. Han stannade i musikerkåren fram till drottning Christinas abdikation, en ovanligt lång tidsperiod. Han skaffade ett hus på Siggesonsgränd, i närheten av Västerlånggatan i Gamla Stan. Senare köpte han en tomt på Södermalm. Teit dog år 1659. När han år 1654 avskedades hade han fordringar på kronan på 2.920 daler silvermynt.
Fast uppgifterna om Teit är jämförelsevis goda saknas det egenhändiga brev eller material, som skulle kunna förklara varför han egentligen anställdes och om hans berättelse är en autograf. Det lämnar utrymme för vissa oklarheter. Märkligt är att Teit sägs vara finsk, fast alla hans kollegor var tyskfödda. Även hans text är skriven på tyska och denna tyska har inga fel som skulle tyder på en utlänning. Teits namn är dock tvivels utan svenskt. Det fanns dessutom en finsk familj med samma namn, om det än inte finns några bevis på att Teit var släkt med dem. Språkets val förefaller därför märkvärdigt och medför en viss osäkerhet vad gäller Teits språk och härkomst, i synnerhet då Teit i själva texten inte ger de minsta uppgifter om sig själv. En annan möjlig förklaring till textens språkval är att Teit anställde en professionell skrivare, som i sin tur skulle förklara dess höga kvalitet. Textens skrivare har uppenbarligen fått en gedigen utbildning. Det är dessutom tänkbart att manuskriptet är en översättning. I så fall vore texten möjligtvis tilltänkt att publiceras i ett propagandistiskt syfte. Denna fråga kan dock inte avgöras, då föreliggande manuskriptet är den enda kvarleva av Teits berättelse. Den omnämns inte i några andra sammanhang.
Ytterligare uppgifter om textens tillkomst ger papperet. Det uppvisar en tydlig vattenstämpel, en vas med ett överstycke. På vasens kropp finns det bokstäverna BV. Enligt Edward Henwood kan papperet dateras till tidigt 1600-talet och kom från Nederländerna.(9) Nils Lindberg preciserade dateringen på grund av flera liknande exemplar i Sverige och Finland till år 1632 eller 1633.(10) Fast denna datering inte nödvändigtvis bevisa textens tillkomst under samma åren, stämmar den utmärkt överens med själva innehållet. Texten tillkom i så fall möjligtvis strax efter kungens död resp. berättelsens slutpunkt.
Textens struktur är till en början starkt formaliserad och liknar dåtida historiografiska texter. Den är uppdelad i dagsberättelser i en strikt kronologi. På själva dateringen följer uppgifter om staden eller landskapet som intogs, anfölls, erövrades eller invaderades. Sedan omnämns oftast även krigsbyten, stundom antalet fångna, sårade och dödade officerar och soldater. Texten blir så småningom utförligare och även språket förlorar sin formaliserade karaktär. Året 1632 fyller mer än halva texten, slaget vid Lützen fem av textens 30 sidor. Påfallande utförlig är t. ex. Teits beskrivning av staden Augsburg och kungens tal till borgarskapet. I hans rapport om staden München, främst furstens palast, känner man hans förundran över byggnadens prakt och storlek, som inte hade sin lika i hela Tyskland. Dessa mera berättande delar av texten är i övrigt långtifrån originell i att liknande beskrivelser kan finnas i samtida tidningar eller böcker, liksom Theatrum Europaeum eller Bogislaus Philipp von Chemnitz „Der Königlich Schwedische in Teutschland geführte Krieg".(11)
Texten är unikt bevarad och kan på grund av papperet och innehållet anses vara originalet eller minst en samtida avskrift resp. översättning. För ett original talar de enstaka rättelserna i manuskriptet som genomfördes av två olika personer, däribland skrivaren. Texten tillkom antagligen på basis av äldre anteckningar som Teit gjorde under sina år vid armén. Dessa anteckningar omarbetades i efterhand. Teit tillfogade en titel, enstaka resonemang och funderingar om kungens död. De intygar om en utpräglad avsikt, nämligen att ge en tematiskt sammanhållen beskrivning.
Två interpretationer
Trots att texten är fullständigt bevarad och trots att författaren är bekant kan denna berättelse på olika sätt förstås. Till det ena är textens genre oklar, då den blanda olika stilar. Till det andra ger dess fyndort, Oxenstiernska samlingen, inte några klara besked om Teits avsikt. I det följande ska två möjliga interpretationer kort skisseras. Texten kan uppfattas å ena sidan som en form av historiografi med personliga och litterära inslag, å andra sidan som en .... med syftet att bevisa Teits verksamhet under åren 1621-1633 inför kammaren resp. likvidationsmyndigheten.
1) Texten har till en början förmodligen tillkommits som en slags dagbok. Den skrevs på grund av personliga intressen och innehåller därför personliga värderingar. Den är dock lika uppenbar inte en autobiografisk text, då den knappast alls berättar någonting om Teit. Det enda vi får veta om honom, vid sidan av att han antagligen bevistade de händelser som han berättar om, är att han fängslades år 1625 av polackerna. Vid denna tidpunkt fullföljde han en diplomatisk mission tillsammans med Johan Adler Salvius. Men denna händelse fördjupas inte det minsta. I fortsättningen berättar han inte heller om ytterligare några diplomatiska uppdrag vid fångutväxlingar mellan de kejserliga och svenska trupperna i Nordtyskland och vid Landsberg 1630-1632.(12) Fast det är Teit som skriver, så är han uppenbarligen inte den uppfattning att han är ett självklart ämne eller att hans upplevelser är tillräckligt viktiga för att bevaras.
Det betyder emellertid inte att han på något sätt förnekar sig, tvärtom. Han anger sin identitet redan i första raden på första sidan. Att han tigar om sitt öde kan därför inte uppfattas som blyghet. De flesta samtida småskrifter om krigshändelser är anonyma eller säger bara att den här texten ha skrivits av en i övrigt anonym adelsman eller förnäm person. I så fall intygar författaruppgifter oftast bara om textens trovärdighet. Teit går dock vidare i att han förknippar sina upplevelser med kungens. Kungens öde ingav dem en värdighet som dem annars inte hade haft. Att texten avbryter med kungens död är därför bara konsekvent. Dennes krigståg och slutliga hjältedöd är Teits enda bekymmer.
Det är därför nästan uteslutande kungen som får honom visa personliga känslor och till och med passion. Han beskriver kungens olika sårar och de hästar kungen förlorade under fältslagen. I övrigt tecknas Gustav II Adolf egendomligt bortryckt genom sin förmåga både att leda en armé för en rättvis sak och genom att hålla tal till soldater och gemene man som förmår dem att kämpa och gråta. Teits bild av kungen är den svenska propagandans bild, fast dennes slutliga död överskuggar hela berättelsen. Att döden präglar texten gör den inte särskilt användbart i propagandistiska sammanhang. I så fall hade antagligen kontinuiteten till Kristina betonats eller att den svenska armén kommer att vara framgångsrika under nya generaler och rikskansleren Axel Oxenstierna. Teit är dock inte intresserad i den svenska arméns eller den egna framtiden. Han är därför nog inte en vanlig propangadist, han är snarare ett troende offer för kungens självbild. I Teits beskrivning bevittnar vi på så sätt hur kungen må ha påverkat sina samtida genom sitt stånd, vältalighet, krigiska dygder och karisma som härskare. I den mån som Teit uppenbarligen trodde på denna bild, intygar berättelsen om honom själv, in den mån är den ett personligt vittnesmål.(13) Därför verkar det inte sannolikt att texten var tänkt att publiceras. Genren bör därför snarast ses som en annalistisk form av en historiografisk text med hagiografiska inslag.
I detta samband är det anmärkningsvärd, att texten bevarades i Oxenstiernska samlingen. Teit överlämnade den möjligtvis personligen till Axel Oxenstierna, som efter kungens död ledde Sveriges krigsinsatser. De kan ha träffats i Stralsund, år 1633, innan den döde kungen överfördes till Sverige. Det är i så fall sannolikt att Teit på så sätt tänkte främja sina egna angelägenheter, alltså lönekrav, anställning och dylikt. Det finns dock inte någon tillägnelse eller brev. Det finns inte heller några uppgifter om dess användning eller mottagning.
2) den andra interpretationen
Båda interpretationer är inte fullt övertygande. I det första fallet verkar innehållet alldeles för torftigt och skulle också kunna förklaras med hjälp av lätt tillgängliga tryckalster om kungen och kriget. Texten kunde även ha tillkommits på grund av diplomatisk korrespondens eller samtida tryckta berättelser. Teits berättelse är knappast särskilt personlig och inte alls originell. I det andra fallet är det påfallande att Teit så utförligt berättar om kungen, emedan han inte säger särskilt mycket om sina diplomatiska uppdrag som ytterligare skulle kunna intyga om hans fordringar på kronan. Texten skulle i så fall vara en tämligen ovanlig form av ett lönekrav.
Edition
Manuskriptet är ett bundet häfte i kvartsformat (20,6 x 15,6 cm). Det består av två papperslägg à 9 (5+4) och 7 blad (3+4). Det saknas alltså två inneliggande blad, men det finnas inga textförluster för det. Det sista bladet är tomt. Häftet är inte numererat. Det har en del vattenfläckor och enstaka vaxfläckor, men inga textförluster för det heller. De enstaka sidorna har en marginal på 1,4 - 1,6 cm till vänster, 0,5 - 0,8 cm till höger, 0,5 cm ovanför och 3 - 3,5 cm nedanför satsspegeln. Satsspegeln omfattar mellan 12,8 - 13,2 cm i bredden och 11,5 - 12 cm i höjden. Antalet rader per sidan skiftar mellan 20 och 22. Häftets trådhäftning genomfördes i avstånden 2,5, 5,5, 4,2, 5,6 och 2,8 cm från topp till botten. Det är inte möjligt att avgöra om häftet har först bundits och sedan beskrivits eller tvärtom.
Texten kommer i det följande återges utan omfattande textkritisk apparat. Textens betydelse ligger inte i att den bjuder på nya detaljer om Gustav II Adolfs krigståg. Texten har enligt rekommendationer för publicerandet av tidig moderna texter normaliserats.(14) Det betyder att satstecken har anpassats till nutida bruk, att stora bokstäver har begränsats till satsbörjan, geografiska namn och personnamn. Förkortningar har inte upplösts och skrivningen av „y" och „v" resp. „u" har normaliserats till modern artikulation.
1. Sverker Arnoldsson, Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget, Göteborg 1941 (Göteborgs Högskolas Årsskrift XLVII, 1941), s. 1-33; Diethelm Böttcher, Die schwedische Propaganda im protestantischen Deutschland: 1626-1636, Jena 1951; Göran Rystad, Kriegsnachrichten und Propaganda während des Dreissigjährigen Krieges: Die Schlacht bei Nördlingen in den gleichzeitigen, gedruckten Kriegsberichten, Lund 1960; Silvia Serena Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster in der Publizistik des 30-jährigen Krieges: Pro- und antischwedische Propaganda in Deutschland 1628-1635, Frankfurt/Main 1991; Frank Liemandt, Die zeitgenössische literarische Reaktion auf den Tod des Königs Gustav II. Adolf von Schweden, Frankfurt/Main 1998; Annette Hempel, Eigentlicher Bericht/ So wol auch Abcontrafeyting. Eine Untersuchung der nicht-allegorischen Nachrichtenblätter zu den Schlachten und Belagerungen der schwedischen Armee unter Gustav II Adolf (1628/30-1632), Frankfurt/Main 2000.
2. 2 För Tyskland bibliograferades och presenterades dylika källor av Benigna von Krusenstjern, Selbstzeugnisse der Zeit des Dreißigjährigen Kriegs, Berlin 1997; jfr. också Jan Peters, Ein Söldnerleben im Dreissigjährigen Krieg. Eine Quelle zur Sozialgeschichte, Berlin 1993.
3. Jfr. uppsatserna av Jan Lindegren, Karin Jansson och Nils-Erik Villstrand i Benigna von Krusenstjern und Hans Medick (utg.), Zwischen Alltag und Katastrophe. Der Dreißigjährige Krieg aus der Nähe, Göttingen 1999.
4. Det finns dock ett antal brev från olika militärer och diplomater som beskriver kriget på ett annat än bara det diplomatiska eller politiska planet, främst i samband med kungens död; jfr. t. ex. Georg Wittrock, „Fyra relationer om slaget vid Lützen", Historisk Tidskrift 1932, s. 299-309; R. Torpadie, „Ett par bref om slaget vid Lützen 1632", Historisk Tidskrift 1892, s. 158-162. Jfr. dessutom Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter, utg. av August Quennerstedt. Lund 1909.
5. RA, Oxenstiernska saml., E 885 (Strödda handlingar rörande Tyska Kriget). Handskriften har getts ut av Samuel Loenbom, Handlingar til Konung Gustaf Adolphs Historia, i: Historiskt Archivum, band 1, Stockholm 1774, s. 27-48, i en svensk översättning; jfr. Edition.
6. Familjnamnet stavas i materialet på många olika sätt: Teit, Teitt, Thet, Teeth, Teet, Theet, Tett.
7. Den mest ingående biografin skrev Erik Kjellberg, Kungliga musiker i Sverige under stormaktstiden: Studier kring deras organisation, verksamheter och status, ca. 1620-ca. 1720, Uppsala 1979, här s. 35, 43, 175, 495-496, 762-772; jfr. RA, Biographica T 5, och RA, KA, Likvidationer, serie 17, bunt 2.
8. RA, KA, Likvidationer, serie 17, bunt 2; jfr. också Kjellberg, Musiker, s 762.
9. Edward Henwood, Monumenta Chartae papyraceae Historiam illustrantia or collection of works and documents illustrating the history of paper. I: Watermarks. Mainly of the 17th and 18 centuries, Hilversum 1950. Vattenstämpel har n:o 3623.
10. Vänlig upplysning av Nils Lindberg, brev 6 juli 1998.
11. Theatrum Europaeum: oder beschreibung denkwürdiger Geschichten, Welche sich fürnemlich in Europa zugetragen, Frankfurt am Main 1646-1672; Bogislaff Philip von Chemnitz, Königlich Schwedischer in Teutschland geführten Kriegs, Stettin 1653.
12. Kjellberg, Musiker, s 770-772.
13. Om begreppet „Selbstzeugnis" jfr. Benigna von Krusenstjern, „Was sind Selbstzeugnisse? Begriffskritische und quellenkundliche Überlegungen anhand von Beispielen aus dem 17. Jahrhundert", Historische Anthropologie. Kultur - Gesellschaft - Alltag 2 (1994), s. 462-471.
14. „Empfehlungen zur Edition frühneuzeitlicher Texte der ‚Arbeitsgemeinschaft außeruniversitärer historischer Forschungseinrichtungen'", Archiv für Reformationsgeschichte 72 (1981), s. 299-315.
| Empfohlene Zitierweise: |
Heiko Droste in Zusammenarbeit mit Arne Losman: Einleitung - Jöns Månsson Teitts Kriegszüge mit Gustav II. Adolf, 1621-1632, url: http://www.amg-fnz.de/quellen/teitts/inlett.htm
